Så fungerar interoperabilitet inom hälso- och sjukvården

Margaret Lindquist | Content Strategist | 24 juni 2024

De produkter som visas är avsedda som exempel på vad som har tillhandahållits i specifika fall. Varje medicinteknisk produkt är utformad för att följa bestämmelserna i den region där den används. Vi kan dock inte garantera dess tillgänglighet eller efterlevnad i andra specifika regioner. Lokala anpassningar kan krävas för att uppfylla regionala krav.

I denna artikel

Målet med interoperabilitet inom hälso- och sjukvården är att flera system ska kunna dela patientuppgifter och andra data, lagra dem säkert och göra dem tillgängliga för vårdpersonal, patienter, försäkringsbolag och tjänstemän med ansvar för hälsofrågor som behöver se dem.

Organisationen Healthcare Information and Management Systems Society (HIMSS) definierar interoperabilitet inom hälso- och sjukvården som ”förmågan hos olika informationssystem, enheter och program att få åtkomst till, utbyta och samarbeta kring data på ett samordnat sätt, inom och över gränser mellan organisationer, regioner och länder, för att se till att information kan överföras smidigt och vid rätt tidpunkt och för att optimera hälsan för personer och befolkningar världen över”. De viktigaste interoperabilitetselementen är öppna datascheman och -standarder som möjliggör för vårdgivare att dela information, oavsett vilken programvara för journalsystem de använder, och göra den tillgänglig för patienterna via flera olika kanaler, exempelvis mobila enheter, webbplatser och självbetjäningsterminaler.

De första interoperabilitetsprojekten var inriktade på system inom en och samma vårdverksamhet, till exempel såg man till att patientuppgifter som registrerats av en primärvårdsläkare överfördes till laboratorier och bilddiagnostikavdelningar så att elektroniska ordinationer kunde länkas till fakturering och ersättningsanspråk. Nu pågår det ett arbete med att utveckla interoperabla system som spänner över hela hälso- och sjukvårdsekosystemet – med vårdpersonal, patienter, försäkringsbolag, beslutsfattare och forskare – på nationell och global nivå.

Vad är interoperabilitet?

Interoperabilitet är förmågan hos alla system i ett nätverk att kommunicera med andra system för att dela, sammanföra och använda data. Interoperabla program och system utbyter automatiskt data på ett sätt som gör dessa data tillgängliga, korrekta och säkra utan att mycket mänsklig interaktion behövs. Interoperabilitet är endast möjligt när alla inblandade – hälso- och sjukvårdsorganisationer, regeringar, försäkringsbolag och andra spelare – enas kring de standarder, tekniker och terminologier som behövs för att utbyta data mellan olika system.

Vad innebär interoperabilitet inom hälso- och sjukvården?

Interoperabilitet inom hälso- och sjukvården handlar om kapaciteten hos olika hälsodatasystem att dela data, oavsett geografisk plats, och tillåta att dessa data används av vårdpersonal, forskare och tjänstemän med ansvar för hälsofrågor, för att förbättra patientupplevelsen och folkhälsan. Interoperabla hälso- och sjukvårdssystem har sina egna uppsättningar standarder och riktlinjer, med målsättningen att skapa ett nätverk av delade hälsodata så att vårdpersonal får tillgång till fullständiga, korrekta patientuppgifter oavsett var patienten tidigare har fått vård. Med ett sådant system kan vårdpersonal fatta bättre beslut och ge bättre vård, patienter kan ta kontroll över sina data och vårdalternativ, beslutsfattare kan agera på tidiga varningssignaler om folkhälsoproblem och ekonomiansvariga kan se till att fakturering utförs och ersättning utbetalas korrekt och i tid.

integrerad-hälsa-grafik-patientdata-i-rörelse
Var och en av oss genererar en enorm mängd personlig sjukvårdsinformation, till exempel provsvar, recept och journalanteckningar.

Vilka data delas via interoperabla hälso- och sjukvårdssystem?

I interoperabla hälso- och sjukvårdssystem delas alla sorters patientdata, såsom grundläggande information om behandlingsplaner, recept och provsvar, basuppgifter och vaccinationsjournaler. De flesta patienter förväntar sig – eller hoppas – att information om besök, behandlingsplaner, läkemedelshistorik och vaccinationer ska vara tillgänglig för dem via interoperabla hälso- och sjukvårdssystem. Ledare inom branschen och hälso- och sjukvårdsmyndigheter har dock en större vision för vilka typer av data som ska delas. Det gäller exempelvis basuppgifter (som ålder och talade språk), genetisk benägenhet, allergier och överkänslighet och vårdpersonalens meddelanden. Enligt forskning från USA:s departement för vård och omsorg bidrar ett mer standardiserat sätt att samla in detaljerad information – om till exempel levnadsvanor som kosthållning och rökning – till att diskrepanser i hälso- och sjukvården upptäcks och att det blir möjligt för vårdpersonalen att utföra personanpassade åtgärder.

Viktiga lärdomar

  • Interoperabilitet är de standarder, processer, organisatoriska strukturer och tekniker som behövs för att skapa ett nätverk av system där data på ett säkert sätt delas och visas endast för de personer som behöver se dem.
  • Ett mål för interoperabiliteten inom hälso- och sjukvården är att vårdpersonal med hjälp av fullständiga, korrekta patientberättelser ska kunna ge en bättre vård, men också att kunna minska kostnaderna.
  • Interoperabiliteten kräver att barriärer rivs på organisations-, avdelnings-, system- och landsnivå.

Så fungerar interoperabilitet inom hälso- och sjukvården

En av de största utmaningarna inom hälso- och sjukvården är att skapa elektroniska journalsystem som är patientcentrerade istället för vårdgivarcentrerade. En persons sjukdomshistorik är ofta spridd över de olika journalsystem som används av olika vårdgivare, vilket försvårar för vårdpersonalen att få tag i korrekta och fullständiga uppgifter och fatta beslut om lämplig behandling. Situationen är än mer utmanande för tjänstemän med ansvar för hälsofrågor och forskare inom medicin eftersom de journaler som skulle kunna ligga till grund för studier av nationella hälsotrender och utvecklandet av nya behandlingar ligger isolerade i tusentals olika slutna system på många olika platser. Nya politiska handlingsprogram, organisatoriska processer och tekniker är grundläggande för att förenkla informationsflödet inom och mellan organisationer samtidigt som relevanta sekretessregler iakttas.

Interoperabla hälso- och sjukvårdssystem omfattar system för utbyte av hälsoinformation (HIE), där medicinska uppgifter från olika avdelningar inom ett hälso- och sjukvårdssystem sammanställs, och kvalificerade hälsoinformationsnätverk (QHIN), där data delas på nationell nivå. Slutmålet är ett enat globalt hälsonätverk som inte bara möjliggör bättre vård på patientnivå utan också hjälper forskare och tjänstemän med ansvar för hälsofrågor att upptäcka och hantera folkhälsoutmaningar på ett tidigt stadium. ”Hur kan det finnas en global finansdatabas som känner till hela din kreditbakgrund men inte en global databas för hälso- och sjukvård?” frågar sig Larry Ellison, Oracles grundare och Chief Technology Officer. ”Om du råkar ut för en olycka kan sjukhuset se din ekonomiska bakgrund men inte ta reda på om du är allergisk mot penicillin.”

Varför är interoperabilitet inom hälso- och sjukvården viktigt?

När data flödar mellan patienter, vårdpersonal, försäkringsbolag och lokala hälsoorganisationer blir vården mer ändamålsenlig och kostnadseffektiv. Men ännu viktigare är att vård- och hälsoutfall förbättras. Ta exempelvis CommonWell Health Alliance, som är en leverantörsneutral plattform som omfattar 34 000 vårdinrättningar och 231 miljoner patienter. Den ger vårdpersonal tillgång till ett landsomfattande nätverk med heltäckande patientdata – inte bara data från en vårdinrättning eller ett system – med målet att bidra till att förbättra vårdsamordning och hälsoutfall i hela USA.

Vilka är de fyra interoperabilitetsnivåerna inom hälso- och sjukvården?

Healthcare Information and Management Systems Society (HIMSS) definierar följande fyra interoperabilitetsnivåer inom hälso- och sjukvården. Vissa av dem kan uppnås med befintliga tekniker, medan andra kommer att kräva ny teknik och nya organisatoriska processer. Nivåerna innehåller det schema och de standarder för datautbyte som möjliggör delning av data i hela hälso- och sjukvårdssystemet, oavsett vilka program eller leverantörer som används. Varje nivå bygger på den föregående.

Nivå 1: Grundläggande

Grundläggande interoperabilitet är den lägsta nivån där data färdas på ett säkert sätt från ett system eller en enhet till en annan. På den här nivån ska vårdpersonal kunna dela enkla data som exempelvis e-postmeddelanden och pdf-filer, men nästa interoperabilitetsnivå är nödvändig för att systemet ska kunna förstå, bearbeta och integrera dessa data.

Nivå 2: Strukturell

Strukturell interoperabilitet uppnås när formatet för datautbyte mellan system standardiseras så att data kan matas in och hämtas av flera olika system eller enheter. Datatyperna omfattar allt från enkel text, koder, identifierare och adressformat till bilder och videor. Standarder som till exempel HL7 FHIR (Fast Healthcare Interoperability Resources) säkerställer att patientdata delas på ett konsekvent sätt i alla system med hjälp av olika typer av överföringsprotokoll. Med dessa data till hands kan vårdpersonalen lättare upptäcka luckor i vården och ge rekommendationer som blir en del av den longitudinella patientjournalen.

Nivå 3: Semantisk

Med semantisk interoperabilitet fastställs en gemensam vokabulär för att ange data i hälsosystem. Några exempel är ICD-10-koder för dödlighetsstatistik och standarden Logical Observation Identifier Names and Codes (Loinc) för laboratorietester och provsvar. Semantiken är viktig för att se till att olika system använder relevanta begrepp som är meningsfulla och korrekta.

Nivå 4: Organisatorisk

Organisatorisk interoperabilitet kräver mer än bara tekniskt kunnande. Lagstiftning, rättslig tillsyn och samhällelig acceptans är centralt för att hälso- och sjukvården ska kunna skapa, hantera och förbättra interoperabiliteten. Ramverket Trusted Exchange Framework and Common Agreement, som har tagits fram av USA:s nationella koordinator för hälsoinformationsteknik, har till exempel som mål att upprätta universella riktlinjer för styrning och principer för interoperabilitet. Detta skulle förenkla anslutningsbarheten mellan organisationer och göra det möjligt för patienter att nå hela sin journal via ett och samma gränssnitt.

Fördelar med interoperabilitet inom hälso- och sjukvården

Man kan inte nog betona betydelsen av att information delas mellan vårdgivare. För några patienter kan det bokstavligen handla om skillnaden mellan liv och död. Organisationer måste sätta samarbete framför konkurrens för att bidra till att vårdpersonal får snabb och enkel tillgång till den information de behöver för att fatta välinformerade medicinska beslut och att patienter får tillgång till en fullständig, korrekt journal över sin vårdresa så att de kan hålla sig friska eller bli friskare. Samtidigt behöver tjänstemän med ansvar för hälsofrågor få en bättre förståelse för läget för folkhälsan och möjligheter för riktade vårdinsatser, försäkringsbolag behöver korrekta data för att bearbeta fakturor och hantera risker, och forskare behöver hitta nya sätt att förebygga och bota sjukdomar. Fortsätt läsa för att få veta mer om fördelarna med interoperabilitet inom hälso- och sjukvården.

  • Förbättra patientvården: Det är en solklar vinst för patienterna när deras läkare har tillgång till hela deras journal – och fördelarna är särskilt tydliga i akuta situationer där patienten inte kan kommunicera ordentligt. Och i takt med att allt fler människor drabbas av kroniska sjukdomar – enligt en studie publicerad i National Library of Medicine, en del av National Institutes of Health (NIH), kommer antalet personer som lever med ett kroniskt hälsotillstånd i USA att öka från 141 miljoner år 2010 till 171 miljoner år 2030 – blir bättre datainteroperabilitet allt viktigare för att förstå de underliggande orsakerna och stödja utvecklandet av nya läkemedel och behandlingar.
  • Lätta bördan för läkare: De första elektroniska journalsystemen ökade faktiskt utbrändheten enligt forskning publicerad i National Library of Medicine. Administratörer och vårdpersonal fick kämpa med osmidiga gränssnitt, omständlig manuell datainmatning och administrativa uppgifter som lades över på vårdpersonal. Som tur är lättar de nya elektroniska journalsystemen läkarnas börda genom att data av högre kvalitet från flera källor samlas på en och samma plats, samtidigt som AI byggs in för att generera automatiska patientuppdateringar och -analyser. Men med detta datautbyte kommer det nya utmaningar. ”När man berättar för läkare att man håller på att göra mycket mer data tillgängliga för dem är svaret oftare en grimas än ett leende, för det innebär mer arbete med att gå igenom alla data och leta efter relevant information”, säger Sam Lambson, Oracle Healths Vice President för interoperabilitet. Verktyg som kan hämta kliniska data från tredje part, jämföra dem med befintliga data och fastställa vad som är nytt och håller hög kvalitet är avgörande. Dessa verktyg gör det också möjligt för vårdgivare att ange vissa datakällor från tredje part, till exempel vaccinationsregister eller andra vårdinrättningar, som betrodda källor som kan skriva direkt i patientjournalen. Interoperabla journalsystem som är lättare att använda och uppdatera och som innehåller mer fullständiga data kommer att göra det möjligt för läkare att tillbringa mer tid med att ta hand om patienter.
  • Förbättra vårdsamordningen: Det är av yttersta vikt att alla i vårdkedjan samordnas. Det gäller såväl sjuksköterskor, allmänläkare, specialistläkare som vårdpersonal inom eftervården. Målet med denna samordning är att eliminera upprepade provtagningar, motstridiga behandlingsrekommendationer och kommunikationsmissar vårdpersonal emellan och mellan vårdpersonal och patienter. Nya programvaruverktyg samlar in data från alla vårdplatser, minskar antalet dubblettposter och bidrar till att patientuppgifterna följer med patienten dit hen får sin behandling, även om det ligger tusentals mil från patientens hemort eller månader eller år längre fram i tiden.
  • Förbättra effektiviteten i arbetsflöden: Med interoperabla hälsosystem kan vårdpersonalen se hela patientjournalen, undvika dubbla provtagningar och åtgärder och fatta snabbare beslut om behandlingsplaner. Patienterna kan dessutom boka besök, se provsvar och ställa frågor till vårdpersonalen i de appar de föredrar med lättanvända gränssnitt. Förbättrad effektivitet i arbetsflöden kan bidra till att minska den administrativa bördan och följaktligen kostnaden. Enligt en studie av Commonwealth Fund är administrativa kostnader en av de viktigaste anledningarna till att USA lägger dubbelt så mycket pengar per person på hälso- och sjukvård jämfört med liknande länder.
  • Stärka patienterna: En av de viktigaste fördelarna med systeminteroperabilitet är att patienterna får tillgång till sina hälsodata. Patienterna får bättre möjlighet att be om en andra bedömning av en annan läkare och alternativa behandlingar, ladda ner informationsmaterial kring sjukdomshantering och komma åt sina egna diagnoser och provsvar. De behöver inte längre jaga runt efter journaler hos flera olika vårdgivare och minnas när och var de har sökt vård, vilka läkemedel de har fått utskrivna eller detaljer ur sina behandlingsplaner. Det centrala i detta arbete är att erbjuda patienterna tillgång till dessa heltäckande data genom lättanvända program eller webbsidor där det också går att se en korrekt beskrivning av källan till uppgifterna. Regeringar världen över arbetar med att se till att patienter får tillgång till sina egna data. I USA publicerade Centers for Medicare & Medicaid Services (CMS) år 2020 bestämmelser i Interoperability and Patient Access Final Rule där handlingsplaner fastställs för att öka interoperabiliteten och åtkomsten till hälsoinformation som innehas av försäkringsbolag. Den innehåller krav på att vissa försäkringsbolag – bland andra Medicare Advantage, Medicaid, Children's Health Insurance Program och deltagare i Qualified Health Plan vid regeringshanterade marknadsplatser (FFE) – bygger standard-API:er för ett säkrare datautbyte mellan vårdgivare, försäkringsbolag och patienter.
  • Minskade kostnader: Många av de besparingar som följer av ökad interoperabilitet inom hälso- och sjukvården är ett resultat av bättre patientvård, som i sin tur minskar antalet sjukhusvistelser, komplikationer och onödig vård som exempelvis överflödiga prover. Interoperabla system kan också minska tid och kostnader för administration genom automatisering av recepthantering, så att läkare kan ansluta direkt till apotekssystem, och genom att vårdpersonal befrias från enkla inmatningsuppgifter som uppstår när data behöver kopieras manuellt till ett annat system. Förbättrade anslutningar mellan kliniska system och betalningssystem bidrar också till att sjukhus får betalt i tid.
  • Stödja initiativ inom folkhälsa: När patientjournaler blir mer lättillgängliga och korrekta har tjänstemän med ansvar för hälsofrågor börjat samla och analysera dessa identifierade och avidentifierade data för att bedöma om en specifik patientgrupp har benägenhet att drabbas av vissa sjukdomar eller hälsotillstånd. Epidemiologer och forskare inom folkhälsa kan analysera sjukdomsutveckling, vårdhantering och hälsoutfall och även få insikter om typiska patientresor genom hälso- och sjukvårdssystemet. Interoperabilitet bidrar också till att effektivisera och automatisera folkhälsorapportering, i synnerhet som elektronisk fallrapportering nyligen har utökats, med snabbare, mera fullständiga data som följd.
  • Främja forskning och innovation: Medicinska forskare har mycket att vinna på interoperabilitet. Storskaliga forskningsprojekt kan dra nytta av stora samlingar avidentifierade data med gemensamma egenskaper och gemensam vokabulär och som uppdateras kontinuerligt. Oracle Learning Health Network, en katalog med data från hundra miljoner patienter som expanderar över hela världen, hjälper till exempel biofarmaciföretag med deras rekrytering till kliniska prövningar. Interoperabilitet kan också bidra till flera decentraliserade kliniska prövningar, där data kommer från olika platser och till och med från patienters mobila och bärbara enheter.
  • Bidra till att lagstadgade krav efterlevs: Lagregleringen av interoperabilitet inom hälso- och sjukvården har fått fart under de senaste åren. I lagen American Recovery and Reinvestment Act från 2009 finns krav på vårdgivare i USA att ställa om från papper till elektronisk dokumentation, och 21st Century Cures Act från 2016 ställer krav på att leverantörer av elektroniska journalsystem erbjuder funktioner som riktar sig till patienter. En före detta regeringstjänsteman med ansvar för hälsofrågor påpekar att det var nödvändigt att regeringen ledde arbetet med att få alla leverantörer av elektroniska journalsystem att sträva mot interoperabilitet, annars hade vissa valt att stå utanför. Handlingsplanen för interoperabilitet i hela Kanada, som släpptes 2023 av Canada Health Infoway, har som mål att minska datablockeringen, förbättra vårdpersonalens tillgång till patientdata, möjliggöra för patienter att se sina journaler och förbättra vårdsamordningen. Handlingsplanen för interoperabilitet i hela Kanada från Canada Health Infoway har som mål att minska datablockeringen, förbättra vårdpersonalens tillgång till patientdata, möjliggöra för patienter att se sina journaler och förbättra vårdsamordningen.

Utmaningar med interoperabilitet inom hälso- och sjukvården

Med framstegen inom interoperabilitet utlovas bättre kvalitet, ökad effektivitet och bättre kostnadseffektivitet för hälso- och sjukvården, men det finns också utmaningar. Leverantörer av hälsoteknik, vårdgivare, försäkringsbolag, patienter och lagstiftare behövs alla för att klara dessa utmaningar, och bara genom samarbete kan hälsoinformation till slut börja bli lättillgänglig. Experterna vet att bättre interoperabilitet inom hälso- och sjukvården kommer att förbättra vård- och patientutfall, men de står också inför flera utmaningar i sitt arbete med att göra de livsviktiga kopplingarna mellan olika system som innehåller volymer av data som saknar motstycke. Fortsätt läsa för att få veta mer.

  • Standardisering saknas: HL7 FHIR möjliggör nästa utvecklingsnivå av standardbaserad datadelning med hjälp av moderna API:er och internet. Införandet går visserligen framåt, men fler branschspelare, däribland alla leverantörer av hälsoinformationsteknik, sjukhus och regeringar, behöver kliva ombord.
  • Datasäkerhet och sekretessfrågor: När patientdata blir mer tillgängliga måste organisationer fastställa rutiner för att se till att dessa data är säkra och att sekretess iakttas. Detta måste ske såväl i egna datacenter som hos molntjänstleverantörer, och oavsett om data delas med andra aktörer inom ramen för tillämpliga dataskyddslagar. Forskning som publicerats i Journal of Medical Internet Research skissar upp sätt på vilka vårdgivare, försäkringsbolag och clearingcentraler för hälso- och sjukvård kan dela data inom ramen för lagen Health Insurance Portability and Accountability Act (HIPAA), i synnerhet när det gäller att dela data med patienterna själva. När autonoma digitala hälsosystem börjar användas bidrar det till att säkerhet och sekretess upprätthålls, i och med att konfigurering av system och uppdatering av patientuppgifter sker automatiskt, utan en mänsklig faktor som kan införa fel och säkerhetsluckor.
  • Splittrade system och databarriärer: En del vårdpersonal kan se delande av patientdata med forskningscenter som en konkurrensnackdel. Databarriärer finns till och med inom enskilda organisationer. Ett exempel är när en avdelning använder ett specialiserat journalsystem som inte är sammankopplat med andra avdelningars journalsystem. Om interoperabiliteten ska förbättras krävs det att vårdgivare och forskare engagerar sig i datadelning, och att beslutsfattare på regeringsnivå engagerar sig för att införa och upprätthålla standarder. Det finns till och med vårdinrättningar som fortfarande inte använder något elektroniskt journalsystem. Till exempel har psykiatrimottagningar hamnat efter sjukhusen i utvecklingen på grund av omoderna sekretesslagar som kräver att de håller sina journaler separerade från andra.
  • Budget/Kostnad och begränsade resurser: De ekonomiska och tekniska resurser som behövs för att implementera ett modernt, interoperabelt hälsosystem kan verka avskräckande för sjukhus och andra hälso- och sjukvårdsorganisationer som redan har det knapert. Även om det kan verka lockande att skjuta upp moderniseringsåtgärder kan det bli dyrt i längden. De hälso- och sjukvårdsorganisationer som gör så måste handskas med säkerhetsbrister, oförmågan att fatta datadrivna beslut och vårdpersonal som tyngs av tidsödande manuell datainmatning.
  • Teknisk komplexitet och interoperabilitetshinder: Ett av de största hindren för interoperabilitet är användandet av flera inkompatibla journalsystem, vilket kan skapa databarriärer och orsaka duplicerade patientjournaler, varav vissa kan vara ofullständiga eller felaktiga. Dessa identifieringsfel försämrar patientvården och minskar intäkterna på grund av avslagna ersättningsanspråk. En annan interoperabilitetsutmaning uppstår när dataöverföringen bara går åt ett håll. Forskning från Office of the National Coordinator for Health Information Technology (ONC) i USA visar att 48 % av sjukhusen delar data med andra organisationer utan att få data tillbaka. Andra exempel på hinder för interoperabiliteten är bland annat gammal teknik som hämmar kommunikation mellan vårdpersonalen och avsaknaden av standardisering kring hälsodataformat.
  • Styrning och principer: När interoperabiliteten har blivit mer utbredd på nationell nivå har det börjat uppstå problem kring ”informationsblockering” – rutiner som hindrar åtkomst, utbyte och användande av digitala patientdata. Som svar på detta antogs lagen 21st Century Cures Act för att öka datadelningen mellan forskare som stöds av National Institutes of Health och förbättra skyddet av personuppgifter för forskningsdeltagare. Lagen nämner åtta undantag där informationsblockering är tillåten. Det gäller exempelvis sekretess och problem med systemsäkerhet. I slutet av 2023 började Office of Inspector General vid USA:s departement för vård och omsorg (HHS) utfärda böter på upp till en miljon dollar per överträdelse för organisationer som ägnar sig åt informationsblockering. HHS ska prioritera fall som orsakar eller skulle kunna orsaka patientskada, påverka tillgången till vård och orsaka ekonomisk skada för statliga hälso- och sjukvårdsprogram eller andra enheter.
  • Fullständighet, kvalitet och integritet för data: Genom nya interoperabilitetsfunktioner kan vårdpersonal markera de mest relevanta patientuppgifterna i varningsfält högst upp på skärmen. Det kan till exempel gälla överkänslighet, aktuella recept och de viktigaste diagnoserna och bidrar till att minska dataöverbelastningen. Framöver kommer digitala assistenter med funktion för röstigenkänning att kunna lätta arbetsbördan för läkare och sjuksköterskor genom att det blir enklare att uppdatera patientjournaler, och vissa kommer att låta AI-baserade beslutsstödslösningar lyssna på vårdbesök, föreslå kommande åtgärder utifrån sammanhanget och automatiskt uppdatera patientens journal. När allt fler data flödar mellan vårdgivare blir en annan utmaning att säkerställa att patientjournaler matchas med rätt person. Denna uppgift blir svårare när organisationer delar journaler med hjälp av olika system och patientdata genereras på flera olika platser. Ett antal hälso- och sjukvårdsorganisationer har ställt sig bakom lagförslaget Match IT Act från 2024, vars mål är att skapa en nationell standard för matchning av patienter och göra matchningsgraden till ett mått på vårdkvaliteten. Enligt Lown Institute var mer än 20 % av de stentar som sattes in på Medicare-patienter mellan 2019 och 2021 onödiga, till en kostnad av 2,44 miljarder dollar. Enligt en annan studie som publicerats i National Library of Medicine utsattes 76 % av de patienter som led av okomplicerade tillstånd som krävde akut kirurgi för onödiga blodprover.

Interoperabilitet och regelefterlevnad inom hälso- och sjukvården

Få branscher är så tungt reglerade som hälso- och sjukvården, eftersom riskerna med systemfel har livsavgörande konsekvenser. Hälso- och sjukvårdsorganisationer behöver robusta program, principer och processer för regelefterlevnad, i synnerhet för behandlingsområden med hög risk, men också utbildningsprogram med syfte att säkerställa att all personal förstår sitt ansvar för regelefterlevnaden. Ett exempel på detta är ett volontärprogram som drivs av ONC och tillhandahåller testverktyg och -processer som utvecklare av hälso-IT kan använda för att intyga att de bygger in grundläggande funktioner för loggning, säkerhet och datadelning i sina programvarumoduler för journalsystem.

Lägg grunden för interoperabilitet med Oracle

Med Oracle Healths produkter för interoperabilitet baserad på öppna system får vårdpersonal relevant information från flera källor, både inifrån hälsosystemet och från tredje part som exempelvis CommonWell Health Alliance och andra vårdmarknadsplatser.

Oracles molninfrastruktur är byggd för att klara alla typer av vårdarbetsbelastning, från äldre program till moderna AI-kompatibla tjänster. Oracle Health Seamless Exchange sammanlänkar externa och interna patientuppgifter till en fullständig förteckning över en patients vård oavsett källa. Funktionen tar bort dubbletter och överflödig information och presenterar data i ett förenklat arbetsflöde som minskar dataöverbelastningen för vårdpersonalen. Hälso- och sjukvårdsorganisationer kan också ange externa aktörer som betrodda källor och tillåta att de skriver direkt i den lokala journalen. På så sätt kan vårdpersonalen lägga mindre tid på att samla in information och mer tid på att vara med patienterna.

Vanliga frågor om interoperabilitet inom hälso- och sjukvården

Finns det något bra exempel på hur interoperabilitet används?

Interoperabilitet mellan hälso- och sjukvårdssystem bidrar till att patientuppgifterna är aktuella och tillgängliga för vårdpersonalen, oberoende av var patienten söker vård. Ta till exempel en patient på semester som skickas medvetslös till ett lokalt sjukhus efter en kraftig biverkning av ett förskrivet läkemedel. Med verklig systeminteroperabilitet skulle vårdpersonalen vid sjukhuset kunna öppna patientens hela sjukdomshistorik oavsett vilket journalsystem som används av patientens primära vårdgivare.

Vad innebär interoperabilitet?

Interoperabla system är system som automatiskt delar data oavsett vilken leverantör de kommer från.

Hur används interoperabilitet i sjuksköterskors arbete?

Med interoperabla system blir patientuppgifter lätt tillgängliga för sjuksköterskor när de utför sina uppgifter. En sjuksköterska kan till exempel öppna en patients journal och kontrollera vaccinationsstatus, läkemedel och tidigare vårdkontaktsorsaker vid vårdinrättningen – eller andra vårdinrättningar – redan före det första samtalet.

Bygg ett sammankopplat hälso- och sjukvårdssystem

Läs mer om varför samarbete är det nya heta för hälso- och sjukvårdsorganisationer som vill dela och sammanföra patientdata på ett säkert sätt för att förbättra hälsoutfall.